ett långsamt farväl
Det här dödar mig för jag vill inte känna, varje gång jag börjar känna, trycker jag undan det med något annat.
Det känns så jävla jobbigt att inte veta hur det kommer att bli, att veta att du inte kommer tillbaka och samtidigt inte veta om jag någonsin kommer att få träffa dig igen.
Känns som om det här bara blir jobbigare & jobbigare, att jag hade en person, en enda och den personen är borta nu, och jag har ingen som helst aning om hur det här kommer sluta, eller när.
Vi drar bara ut på sanningen, drar bara ut på att säga ett sista hejdå, för snart kommer det komma. Det där sista hejdået, som ingen av oss vill säga först men båda börjar förstå.
Jag vill inte förstå, jag vill inte veta att jag måste klara mig själv, helt själv. det här är det jobbigaste jag någonsin varit med om och det värsta är att det inte är någon annan som förstår det utom du, men du kan inte göra någonting.
Jag vill träffa dig, krama dig, bara få prata om allt, gråta och för en enda jävla gångs skull känna mig trygg, precis sådär som vi hade det förut
no reason
grejen är ju att nu för tiden, det är inte enbart saknaden efter att någon kommer fram och frågar hur det är, kramar mig och allt detdär. det är saknaden av att se dig komma och le mot mig. det är att jag bara visste att du skulle komma. nu har jag ingen aning om när jag kommer träffa dig längre, om jag kommer träffa dig.
jag vet ingenting längre. det kändes så jävla bra att ha någon som brydde sig. jag visste vart du fanns.
jag vet vad sagt till mig, men det är inte samma sak längre.
Dom säger att tiden läker alla sår, att det blir bättre med tiden osvosv. men det är så jävla inte sant. för nån vecka sen, då trodde jag att det inte kunde bli värre, då skulle jag vetat hur det känns just nu. fuck livet.
♥
idag fyller världens finaste storebror 23 år, jag älskar dig
för jag saknar dig varje sekund av mitt liv
swedish house mafia ♥
galet jävla bra, helt kär
Gone
Hur länge till ska det kännas såhär? Hur mycket ska jag stå ut med innan någon förstår.
Allt känns så jävla fel. Fel att veta att jag kanske aldrig mer kommer träffa dig igen. Du kommer alltid vara den som räddade mig, utan dig vet jag inte vart jag hade varit idag..
you said you always would be here, now you're gone
jag saknar dig så mycket att jag hatar mig själv
Jag lever med ångesten, jag lever med saknaden efter dig som varje dag blir större & större. vet fan inte vad jag ska göra snart, får svårt att andas. hatar den här känslan. hatar att känna som jag gör för allt.
men vet ni, det jobbigaste är inte att sakna dig. nej det jobbigaste är att veta att du inte kommer tillbaka, att veta att inget kommer bli som förut. att jag aldrig mer kommer ha någon som du i mitt liv. att det var du som fick mig att gå upp på morgonen. men varför ska jag göra det nu? varför ska jag bry mig längre? för vem? Det enda jag ville var att berätta allt för dig, i 1½ år gick jag runt & ville berätta men vågade inte. men nu när jag gjorde det, det kändes inte bättre, inte alls utan sämre. nu känns de som att du kommer döma mig som alla andra gör. jag vet att du inte kommer göra det, du är inte sån. men i vilket fall som helst, nu är det försent. allt är redan förbi
jag saknar dig. jag orkar inte längre utan dig
